Siken är en laxfisk med flera underarter. Som grund för artbestämmningen används antalet gälräfständer på gälbågarna. Sikynglen äter i början olika djurplankton d.vs. kräftdjur såsom vattenloppor och tvefotingar. Senare övergår de sikar som har glesare gälräfständer till att äta olika bottendjur, medan de övriga håller sig till plankton livet ut. I Finland har vi fem olika sikformer som förekommer i vilt tillstånd. Närbesläktade arter är siklöja och peledsik som importerats från Ryssland.
Storsiken (20 gälräfständer) finns i Finland i de vattendrag som har sitt utlopp i Norra Ishavet. Älvsiken (23-24) finns i samma vattendrag och dessutom i Östersjön. Speciellt viktig är den i Bottenviken där man allmänt kallar den för småsik, här är den nämligen så liten att man tidigare behövde tillstånd för att få fiska den. Blåsiken (30) är en annan havslevande sikform, men till följd av utplanteringar förekommer den också i många insjöar. Planktonsiken (40) finns i Saimen och i Kymmene och Kemi älv. Aspsiken (50) är en värdefull fisk som äter djurplankton. Den förekommer bl.a. i Saimen. Peledsiken (45-60) kommer från Sibirien. Den skiljer sig från siken genom sin höga kroppsform och genom att den trivs också i frodiga vattendrag med låg syrehalt, som inte är typiska sikvatten. Nuförtiden förekommer peledsiken främst i Lapplands konstgjorda sjöar. Siken leker som laxfiskar i alllmänhet på hösten och leken inträffar vanligtvis i oktober.
